Natur och passion

Att fotografera vilt i naturen kan väldigt få - tror jag - leva rent ekonomiskt talat på. För min del är det bara en dyr passion. Dyr? Omformulerat utgör i mitt liv tiden ute bland det vilda en god portion andlig brödföda. Som vi alla väl måste tillägna oss? Vi människor är ju som bekant inga robotar. Djuren har hjälpt mig till nytt tänkande om livets verkliga värden. Jo, faktiskt är det så. Hur sätter man prislapp på den insikten? Och i en värld full av aktioner och reaktioner måste detta på något sätt betalas tillbaka. Jag kan göra det genom att alltid vara så varsam som möjlig därute, störa så lite som möjligt. Inte släppa lös fyra schäfrar i skogen som kvinnan jag mötte igår, alltid försiktigt köra igenom områden med god uppsikt där vilt annars kan trafikskadas. Jag kan försöka lyssna in vad djuren verkar vilja göra, läsa deras avsikter, så lite som möjligt påverka deras korta eller långa beslut. Upptäckte ett örnbo som såklart skulle fotograferas. Men avråddes av personer mer kunniga än jag. Shit, inga bilder! Men istället kanske fler härliga havsörnar att fotografera i framtiden. Proaktivt tänkande och håller man på att göra fel måste man kunna ändra sig.

Alltid en djurvän hade denna bild till för några år sedan ändå inte berättat så mycket för mig. Idag ser jag en ledarhind som noga överväger nästa drag, en grupp följare som avvaktar. De är inte utsatta för påträngande fara. De följer inte bara instinkter; i meditativ ro sorteras alternativen upp. I detta fall valde hon att korsa vägen 15 meter framför min surrande kamera och från andra sidan betrakta mitt nästa drag. Så är det för mig. Noterar mer tankeverksamhet och mindre av reflexer varje gång jag möter vilt. Inte från alla. Men definitivt från de avsedda att leda. Om det sen i vårt "umgänge" är djuren som blivit mer intelligenta eller jag blivit mer vild? Hallå! Vakna upp! Jag serverar ju en straffspark här! Själv är jag säker på svaret...